Back on track
Har haft mycket annat i tankarna de senaste veckorna. Typ min överlevnad.
I tisdags var det nämligen dags. Något jag fruktat det senaste halvåret. Jag skulle operera mina bihålor. OCH BLI SÖVD! Det måste vara det absolut mest fruktansvärda och läskiga jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Alla som känner mig vet att jag är försedd med ett av Sveriges största kontrollbehov. Och bara tanken på att sövas och låta någon annan ta över gjorde att jag fick panik. Så det är vad jag ägnat mig åt de senaste veckorna - att ladda och inse att jag var tvungen att göra detta.. I tisdags fick jag spelet totalt och tänkte ringa och ställa in hela skiten men jag lyckades efter många om och men samla ihop mig och släpa mig till sjukhuset. Där var alla jättevänliga och narkosläkaren var den mest förtroendeingivande person jag träffat på ett sjukhus så han peppade mej och sen körde vi. Sjukt jobbig känsla och veta att man blir bortkopplad från verkligheten.
1,5 timma var jag sövd. Vaknade av att killen brevid mig på uppvaket, som var hög på morfin, låg och drog roliga historier för personalen. När jag insåg att jag var vaken, kunde mitt personnummer och själv kunde avläsa vad klockan var spred sig lugnet. Då kunde jag somna om ett tag till.
Allt har gått bra, läkaren var nöjd. Jag var den stoltaste personen på den här planeten när jag vaknade och sket fullständigt i att jag blödde näsblod och att det kändes som att huvudet skulle sprängas. Igår (onsdags) lyckades jag till och med släpa mig till skolan och vara med på den obligatoriska labben. Asskönt att slippa ha massa sånt efter sig. Men nu har jag tagit långledigt och är hemma hos mamma och pappa och blir uppassad och vilar upp mig. Jävlar vilken pärs alltså. Nu ska jag fundera ut en bra belöning..
I tisdags var det nämligen dags. Något jag fruktat det senaste halvåret. Jag skulle operera mina bihålor. OCH BLI SÖVD! Det måste vara det absolut mest fruktansvärda och läskiga jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Alla som känner mig vet att jag är försedd med ett av Sveriges största kontrollbehov. Och bara tanken på att sövas och låta någon annan ta över gjorde att jag fick panik. Så det är vad jag ägnat mig åt de senaste veckorna - att ladda och inse att jag var tvungen att göra detta.. I tisdags fick jag spelet totalt och tänkte ringa och ställa in hela skiten men jag lyckades efter många om och men samla ihop mig och släpa mig till sjukhuset. Där var alla jättevänliga och narkosläkaren var den mest förtroendeingivande person jag träffat på ett sjukhus så han peppade mej och sen körde vi. Sjukt jobbig känsla och veta att man blir bortkopplad från verkligheten.
1,5 timma var jag sövd. Vaknade av att killen brevid mig på uppvaket, som var hög på morfin, låg och drog roliga historier för personalen. När jag insåg att jag var vaken, kunde mitt personnummer och själv kunde avläsa vad klockan var spred sig lugnet. Då kunde jag somna om ett tag till.
Allt har gått bra, läkaren var nöjd. Jag var den stoltaste personen på den här planeten när jag vaknade och sket fullständigt i att jag blödde näsblod och att det kändes som att huvudet skulle sprängas. Igår (onsdags) lyckades jag till och med släpa mig till skolan och vara med på den obligatoriska labben. Asskönt att slippa ha massa sånt efter sig. Men nu har jag tagit långledigt och är hemma hos mamma och pappa och blir uppassad och vilar upp mig. Jävlar vilken pärs alltså. Nu ska jag fundera ut en bra belöning..
Kommentarer
Trackback