Man kan inte göra mer än sitt förbannade jävla bästa.
Och det tycker jag att jag har gjort nu. Man måste liksom ge sej någon gång. Jag skulle verkligen vilja kunna precis allt men när det är såhär jäkla svårt så finns det inte en chans. Då måste man liksom vara nöjd med det man faktiskt kan.
Det är sjukt svårt att glädjas över det man kan, när det finns så mycket som man inte kan och väldigt gärna vill kunna...
Åh. Jag är så trött i hjärnan nu. Och sur för att jag inte kan allt. Och önskar innerligt att det imorgon på tentan ska komma tal som tillhör den kategorin som jag faktiskt kan...
Prestationsångest?
Kommentarer
Trackback