Emmanea

När jag låg i soffan och glodde på vasaloppet i söndags så sa jag till pappa: Fan vilken tur att du aldrig har tvingat med att göra något såntdär!

Men är det verkligen tur? Jag menar inte att det vore bra om pappa hade tvingat mej att åka vasaloppet utan mer i det stora hela. Är det verkligen tur att jag slipper åka vasaloppet, hoppa höjd, spela fotboll, spela tvärflöjt?! Jag menar, nu har jag ju ingen chans att bli bra på något. Det  är ju liksom försent.. Om man ska bli gymt bra på något så måste man ju ha haft ett intresse för det hela livet. Nu är jag ju för gammal.

Folk skulle ju bli skitförvånade om jag bara dök upp iförd fotbollsmundering och sa; "jag ska börja spela fotboll nu. Jag ska bli fotbollsproffs." Sure. Inte en chans. Det är försent. Det skulle du kommit på när du var typ 10 bast.

Och nu står jag här. Och kommer aldrig bli nåt proffs. Jag kommer aldrig att kunna vinna vasaloppet. Jag kommer aldrig sätta något världrekord. Stör det mig?

Ja, lite. Men mest tanken på att jag aldrig skulle klara av att sätta något världsekord. Om jag visste att jag kunde skulle det inte innebära att jag skulle anstränga mej för att göra det. Det som stör mej är tanken på att jag inte kan om jag skulle vilja.

Mitt livsmotto är: Jag kan om jag bara vill.
Låter naivt men mitt självförtroende är det inget fel på. (visst förstår jag också att jag inte kan bli odödlig bara för att jag skulle vilja det, men hey, det är viktigt med självförtroende. Utan det är du chanslös) Det jag hatar är känslan när jag tvingas inse att jag inte kan vinna vasaloppet även om jag skulle vilja. Det är to late!