dan före dopparedagen
När jag vakande imorse (efter att ha drömt åtskilliga mardrömmar om bokiakunder som vill ha hundra inslagna paket som jag glömde pilla bort prislapparna på så jag fick slå om allt ihop...) insåg jag att, shit jag vet inte vad jag ska göra idag. Jag hade ingenting jag var tvungen att göra. Det var så länge sen jag kände den känslan så jag minns knappt hur det kändes. Efter en stressad höst var det så underbart att ställa sej frågan: Vad vill jag göra nu?
Med facit i hand så ville jag handla de sista julklapparna göra en julgrupp till farmor och åka en sväng med Johnny och Kalle till Norrk, äta Mc Donne och sova. Det känns fruktansvärt bra!
Apropå mat och hälsa så kom en vå av ångest över mej när jag kom in på, det av alla julklappshandlare fyllda, stadium. Träning?! Från att ha varit ganska flitig under sensommaren och de tidiga höstmånaderna insåg jag att jag inte tränat på ett (tvåsiffrigt) antal veckor. För att inte talat om det man stoppat i sej under alla de stressiga dagana. Noblesse-asken har varit min räddare i nöden. Likaså grillen och perfect. Men all stess kräver energi vilket gör att man inte obseverar vad man faktiskt äter. Nu däremot när kroppen börjar varva ner och sluta gå på högförbränning kommer mina matvonor sätta sina spår är jag rädd. Vilket leder mej till mitt kommande (ofta så patetiska) nyårslöfte. Träna, ät och skippa stressen.
Nu är det tag för lite matlagning. Tacos. Yummie.
En tripp till godislagret efter maten kanske...
Hug!
Med facit i hand så ville jag handla de sista julklapparna göra en julgrupp till farmor och åka en sväng med Johnny och Kalle till Norrk, äta Mc Donne och sova. Det känns fruktansvärt bra!
Apropå mat och hälsa så kom en vå av ångest över mej när jag kom in på, det av alla julklappshandlare fyllda, stadium. Träning?! Från att ha varit ganska flitig under sensommaren och de tidiga höstmånaderna insåg jag att jag inte tränat på ett (tvåsiffrigt) antal veckor. För att inte talat om det man stoppat i sej under alla de stressiga dagana. Noblesse-asken har varit min räddare i nöden. Likaså grillen och perfect. Men all stess kräver energi vilket gör att man inte obseverar vad man faktiskt äter. Nu däremot när kroppen börjar varva ner och sluta gå på högförbränning kommer mina matvonor sätta sina spår är jag rädd. Vilket leder mej till mitt kommande (ofta så patetiska) nyårslöfte. Träna, ät och skippa stressen.
Nu är det tag för lite matlagning. Tacos. Yummie.
En tripp till godislagret efter maten kanske...
Hug!
Kommentarer
Trackback